Vad vill du bli?

Så nu kan man väl säga att skolan och jobb har dragit igång på riktigt för de flesta efter sommarlov och ledighet. Fru Adel berättade att hon nu fått nya klasser att undervisa i och att allra första lektionen alltid blir en ”lär känna lektion”. En sån där lektion som yngre barn verkar uppskatta, men som jag vet att jag tyckte var helt onödig när jag gick i gymnasiet.
 
Fru Adel har fått diverse frågor från eleverna som börjat i mellanstadiet. Alltifrån frågor som är ganska normala så som: hur gammal är du? Vad har du för skostorlek? Hur lång (hmm, kort?!) är du? Vad väger du? Har du färgat håret? Vad gillar du? Till lite mer konstiga frågor som: Gillar du blod? Har du ätit människa? Har du varit med i något krig?
 
En fråga som hon ofta får är: Har du alltid velat bli lärare? Ville du verkligen inget annat när du var yngre? Fru Adel brukar svara något i stil med: jo, när jag var i er ålder ville jag ju bli hoppryttare på elitnivå. Men sen stötte jag på några lärare som jag ville visa hur man var en bra lärare för, så då blev det så.
 
Jag kan komma ihåg den där frågan, som ofta ställdes när man var ung: vad vill du bli när du blir stor? Jag kan också komma på vad alla andra svarade: astronaut, polis, brandman, jurist, eller som Bruttan: skådis. Jag däremot, jag svarade nog aldrig direkt på frågan, för jag vet inte vad jag vill bli och jag jobbar fortfarande på det. Vad vill jag bli? Tja, att bli rik vore det absolut bästa i och för sig…
 
Vad vill du bli när du blir stor? Vad har du för mål och drömmar?
 
 
 

Ibland måste man testa sina vingar

Idag var det tävling för Bruttan och Fru Adel. För en gång skull så satt Fru Adel stabilt kvar i sadeln, värre var det däremot för Bruttan som bestämde sig för att det var hennes tur att ta en liten flygtur. Aja, ibland går det skit och så är det bara. Nu är det bara att borsta av gruset, kasta in byxorna i tvättmaskinen och ladda om in för nästa gång.

 Vilken tur att hon hade de gråa byxorna i alla fall ;)      

Nästan som dagen före julafton

Nu tror ni väl att jag har blivit tokig, det är ju hur långt kvar till julafton som helst! Men ni vet den där magiska känslan man får på kvällen (eller i alla fall fick när man var liten) innan julafton? Eller innan man fyller år? Nu var det kanske ett tag sen jag hade den magiska känslan just inför jul eller födelsedag, men man kan ju hitta den på andra ställen. 
 
Så som kvällen innan en stor och viktig tävling. När man ligger där och ska somna och tankarna bara springer iväg och det pirrar lite. 
 
Eller som kvällarna innan vårt söta föl anlände. Visst, det kanske inte bara var en magisk och pirrig känsla, utan även smått kaotisk och nervös. Men lite pirr fanns där!
 
Men även när man väntar på något som man verkligen vill ha. Så där som när man vet att en häst kommer dagen efter (nej, jag har inte köpt ännu en, men jag minns i alla fall känslan från förra gången, och förrförra och gången innan det... )
 
Eller när man har köpt något som kommer långväga ifrån och man vet att det går att hämta ut det på morgonen. Något som förhoppningsvis kan leda till något väldigt bra i slutändan. 
 
Brukar ni få den där känslan ibland? Den där pirriga, underbara känslan när man vet att morgondagen kommer att bli lite magisk... 
 
 
 
 
 

Bästa och sämsta

Det bästa med hösten måste trots allt vara när solen skiner, luften är frisk och stubben ligger utbredd framför en. Det är i alla fall det jag försöker tänka på, det och de fina, mjuka höststigarna med alla fina löv, när regnet smattrar mot fönstren och när alla hästarna badat i lera. Vad är det bästa och sämsta med hösten enligt er?